stämningsfullt

Jag älskar verkligen advent och tiden innan jul. Trots att många tycker detta är den stressigaste tiden på året, så är det tvärtom för mig. Det är så mysigt att få sätta upp ljusstakar, adventsstjärnor och tända alla ljus. På något sätt känns det också så enkelt att umgås, dricka glögg tillsammans och fika.

Här hemma har adventsstämningen redan börjat infinna sig. Jag har fuskat lite och redan satt upp adventsljusstakarna och stjärnorna i fönstren, tagit in enris som jag smyckar vårt skåp med och köpt amaryllis och hyacint. Julpyntet får vänta lite. 

I förra veckan bakade jag lussekatter, pepparkakorna får vänta till onsdag eller torsdag. I torsdags var jag och I på blomsterbutiken Fröken Frö och band dörrkrans, så mysigt! Det får nog bli en tradition. Blev riktigt nöjd faktiskt. 

Kram till er!

Uppkopplad

Jag har funderat en del på det här med att vara uppkopplad. Alltid tillgänglig. Telefonen med mig, alltid, alltid, alltid. Det här med smarta telefoner, alltså. Jag gillar det, det är smidigt och kul, men samtidigt irriterar det mig, att man alltid ska vara så uppkopplad. Ibland glöms liksom nuet av, för jag sitter och uppdaterar mig på Facebook, smsar, mailar, twittrar eller gör något annat "viktigt". Något av det värsta jag vet är, när man träffar någon på en fika och personen hela tiden sneglar på sin telefon. Det plingar ju till hela tiden, av sms, nya uppdateringar på facebook, mail....ja listan kan göras lång. Det går knappt att föra ett normalt samtal, eftersom telefonen hela tiden pockar på uppmärksamheten. Telefonen kräver ju nästan mer uppmärksamhet än ett litet barn. Jag är ju själv en del av detta eftersom jag använder mig av en smart telefon och det som hör till den. Men det som irriterar mig mest är att folk under gudstjänster sitter och uppdaterar på Twitter och Facebook, vad är det med oss människor som inte kan koppla ner ens under ett möte. Vi kan inte möta Gud, utan att analysera eller kommentera vad som händer i gudstjänsten. Frågan är ju om man möter Gud alls då? Eller om man är för upptagen med att kommentera eller analysera. Vad är det som är så viktigt, att det inte kan vänta till efteråt? 

Såg förra avsnittet av "Solsidan" häromdagen, där just Facebook var en av sakerna de skämtade om. Mia Skäringers karaktär började jämföra sig med en annan mamma, vilket jag tror inte är så ovanligt. Vi jämför oss med varandra. Den eller den gör si och så mycket och har alltid något roligt för sig, eller hinner/orkar hur mycket som helst. Men livet bakom Facebook (eller en blogg för den delen) är ju inte så glamoröst eller perfekt som det verkar, livet går upp och ner för alla. De flesta skriver ju faktiskt om saker de är nöjda med eller glada över. Jag tänker att det bästa är ju om vi kan inspireras av varandra istället för att jämföra sig och försöka se det goda i sitt eget liv.

Jaja... låter väl som fru duktig nu, så nog skrivet om detta. Nu vet ni ju min åsikt. 

Jag önskar er alla en skön och avkopplande helg! 

KRAM

Trivsamt

Jag har lite svårt att bestämma mig för vilken stil jag vill ha i vårt hem. Lite blandad är den...gillar den industriella, lite kalla stilen. Tycker också mycket om den lantliga mjuka stilen. Så jag blandar. Jag inreder med det jag tycker är fint, så struntar jag i att sätta en etikett på vår heminredning.

 Något som står för det lantliga i vårt vardagsrum är det här skåpet. Vi köpte det av en man som gjorde om och rustade upp gamla möbler.

 Där förvarar jag lite porslin, glas, pajformar, dukar.... ja lite allt möjligt faktiskt.

Det nya betongbordet tillsammans med plåtkistan från Grafitgrå får stå för den industriella stilen i vardagsrummet.

Ja, stilen är lite hur som helst, men vi trivs. Den förändras ju hela tiden med små detaljer, eller stora möbler. Det viktigaste med ett hem är att man trivs, känner att det finns värme och det handlar ju inte om inredningen egentligen, även om den kan bidra till trivsel. Jag önskar att vårt hem kunde få vara en plats där människor känner sig välkomna. Dit man kommer för att få slappna av, få goda samtal och umgås. Där man kan få sitta tillsammans runt matbordet och skratta, prata, gråta och be... ett hem där allt får plats. Ett trivsamt hem.

Blessings..

Det är en välsignelse att få ha en liten familj. Både min älskade man och min underbara son. För två veckor sedan hade vi barnvälsignelse för vår lille prins. 

Vi hade barnvälsignelse istället för dop kan man säga.  Ber om Guds välsignelse över barnet och visar att man önskar att församling, släkt och vänner ber för barnet. Vi vill inte döpa vår son, eftersom vi tycker att han själv ska få välja att döpas om han själv vill. Det finns olika traditioner ibland kyrkorna och kristna, vi valde barnvälsignelse.

Hur som helst var det en fin dag, vi hade tillsammans. Min syster och kusin sjöng och Love var på topphumör hela dagen. Det var mest familj och släkt, men några vänner som bor här i närheten var också bjudna.

Efteråt var det lunch och fika. Jag tycker mycket om att baka, så det blev några kakor. 

Jag hade bakat sockerbullar, hasselnöts- kakor, cupcakes, morotskakor, maränger och svärmor hade gjort noblessekakor. Så fika fanns det!! 

Dekorationen och servetter gick i brunt och turkosblått, så även kakor och maränger.